Varför är det ofta så att lite äldre kvinnor, ofta mammor, på något sätt tror att man som föräldraledig sitter hemma och pratar daddaspråk med sitt barn och inte har någon kontakt med omvärlden? Var det så man gjorde på den tiden? Visst kanske en del inte tycker att man ska flänga runt så mycket med barnen. Att de ska vara hemma så att de blir trygga. Men jag tror att Hugo mår bra av att vara med mig, få upptäcka världen, träffa andra både vuxna och barn. Jag skulle aldrig klara av att bara sitta hemma och leka. Jag måste få leva vidare fast jag fått barn och Hugo verkar trivas alldeles utmärkt med det. Han kommer självklart alltid i första hand, och jag skulle aldrig göra något som inte är bra för honom.
Jag vill träffa vänner, gå ut och käka, träna m.m m.m och Hugo är väldigt nöjd när han är med på det jag gör. Hemma är man ju så mycket ändå så han får naturligtvis en trygghet där.
De här kvinnorna pratar om att de efter en tid hemma var så trötta på att inte få något vuxenprat. Det får jag massor av. Både vuxenprat och barnprat. För det är där i livet jag är just nu.
De vill gärna prata över huvudet med en också, typ:
-Har mamma inte satt på dig någon mössa idag, stackare. Som att de gärna vill hitta något man gör fel som ung(yngre än dem) mamma.
Jag tycker att det är alldeles fantastiskt att vara mamma och tror faktiskt att jag är en rätt bra sådan också ;)Jag försöker se på saker positivt och hoppas att de ska börja göra det också.....
Observera att jag drar INTE alla över en kam, men det finns de som är så här. Känner ni igen det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vi BLONDETTYSAR blir så glada att du vill lämna en kommentar!
♥♥♥