Rörigt inre

Jag har ju känt mig lite låg ett par dagar nu. Idag känns inte krypet i kroppen lika starkt. Ibland kan man bara behöva gråta ut och sova så känns det bättre igen. Jag tror som sagt att det är en blandning av olika saker som får mig att känna så här.

Klicka på "Läs mer" om ni orkar.....

Jag har verkligen all anledning att må bra och vara lycklig och det är jag! Jag har en underbar familj och fantastiska vänner som alltid ställer upp för mig och framför allt världens goaste lilla kotte. Mitt liv är på topp och varje dag tänker jag på allt som jag har att vara tacksam över. Som ni märker är jag rädd att trampa någon på tårna som verkligen mår dåligt och har problem av olika slag, men jag måste få tillåta mig själv att ha dåliga dagar också.

Jag har ett enormt behov av att vara kreativ och få bekräftelse för saker jag gör. Jag lider av som många andra tjejer av duktiga-flickan-syndromet. Har alltid haft väldigt höga krav på mig själv, på gott och ont. Har sedan jag var liten velat vara duktig i skolan, på fritidsintressen och på allt jag tar mig för. Nu när man är äldre vill man ha en bra karriär, vara en bra flickvän, ha ett fint hem, vara snygg och framför allt vara den perfekta mamman. Allt jag gör vill jag gärna göra perfekt. Mitt i allt det här är det lätt att tappa bort sig själv. Man glömmer bort att göra saker som man verkligen mår bra av.

Det är självklart också en stor omställning i livet att bli mamma. Det är det mest fantastiska man kan vara med om men man får också sätta sig själv långt ner på prioriteringslistan. Saker som man tidigare tog som en självklarhet är inte längre det. Dagar att pyssla om sig själv finns inte längre. Jag hinner inte hålla på så mycket med musik eller träna så mycket som jag skulle vilja. Jag hinner inte ha ett perfekt hem. Hinner inte vara så snygg som jag vill vara.

Naturligtvis påverkar sömnbrist det hela också. Minns inte hur det känns att få sova en hel natt.
Förut fick jag ut min kreativitet mycket genom musiken. Jag kunde sitta och klinka på min gitarr och skriva fem låtar på en kväll. Musik var en stor del av mitt liv och det gjorde mig glad, även om jag hade krav på mig där också. Känner att allt jag skriver nu blir väldigt rörigt, men det är vad det är i mitt huvud också.
Nu när jag är hemma med Hugo kanske jag inte får ut min kreativitet som jag är van vid. Förut fick jag den kicken mycket genom mitt jobb. Jag hade en ny tjänst som jag sakta började forma till min egen där jag fick vara självständig och kreativ. Det som gnager i mitt huvud nu är att jag kommer att ha en annan tjänst när jag kommer tillbaka. En jättebra tjänst, men där dagarna ser mer lika ut och där jag inte kommer kunna vara lika självständig och få fram mina idéer. Jag vet att det kommer att göra mig galen. Jag är så glad att jag har ett jobb kvar i dessa tider, så åter igen, det är inte det att jag inte är tacksam. Jag har bara en massa tankar i mitt huvud just nu. Vad vill jag med framtiden egentligen?
Alla dessa tankar gör att det kryper i kroppen på mig. Jag mår fantastiskt bra, men dagar som dessa måste få komma ibland. Jag måste se till att göra mer av det som är jag. Att få spela och träna är två superviktiga delar i mitt liv. De måste få finnas för att jag ska känna mig hel.
Tankar om att få jobba med något av mina intressen är förstås en dröm, men att sätta sig i skolbänken igen känns inte riktigt som ett alternativ.
När jag har dagar som dessa vill jag ena stunden sätta på mig partystassen och gå ut och dansa tills fötterna blöder och nästa stund bara krypa i mysbyxorna och se en bra feelgood-film.
Jag vet att det här kommer att ordna sig. Jag är världens lyckligaste som får vara hemma med Hugo den här tiden och jag kanske ska försöka nöja mig med att vara den perfekta mamman just nu. Samtidigt måste jag få ägna lite tid åt mig själv och mina intressen för att kunna vara en bra mamma, vän, flickvän, dotter, syster och så vidare. Då kommer jag att kunna vara perfekt. Precis som jag vill vara.