Mammakroppen

Ser att Åsa just börjat veckan med en skön powerwalk. Själv sitter jag här och äter äppelkaka. Beach 2010 känns plötsligt väldigt långt borta. Igår på gymmet kändes det närmare på något sätt. Vad man gör påverkar verkligen psyket. Igår kände man sig fräsch och lite snygg efter ett hårt pass och en dusch, idag känner man sig mest sunkig med en stor kakklump i magen........
Jag har nu sju månader efter förlossningen sakta börjat komma igång med träningen igen. Har alltså inte samma metod som hollywoodmammorna som är i tiptopform bara efter några veckor. Nej, hittills har min träning mest bestått av sköna promenader och några styrkepass då och då. Har fortfarande några kilon kvar till den vikt jag hade innan jag blev gravid. Banta har jag aldrig gjort och kommer kanske aldrig att göra heller. Inte min grej. Är alldeles för hungrig hela tiden för att det skulle fungera. Nej, träna sig i form och äta hälsosamt tror jag är mycket mer hållbart i längden. Och det är heller absolut inget alternativ för mig att banta så länge jag ammar, men kommer heller inte att göra det när jag slutar. Min största lass just nu är fika. Jag fikar och äter kakor och glass och så varje dag och det måste jag på något sätt lägga av med.
Känns i alla fall skönt att Åsa och jag har börjat hitta tillbaka till träningen igen. Det var en väldigt stor del av våra liv innan vi blev gravida och något vi mådde bra av. Nu hinner vi kanske bara med att träna ett par gånger i veckan, men det är ju i alla fall bättre än inget. Det kan vara svårt att motivera sig när kroppen och framför allt hjärnan skriker efter energi, men kommer man väl iväg så får man så mycket tillbaka. Att räcka till på alla plan är tufft och att få egen tid är ingen självklarhet, men att få komma iväg och träna är nog min räddning just nu för att få energi att vara den perfekta mamman som jag försöker att vara......
En del kanske tycker att vi är löjliga som sitter och tjatar om vår träning och våra degmagar som vi vill ha bort och tycker att vi ska vara tacksamma för de små liven vi fött. Och det är ju inte det som är grejen. Det finns inget i hela världen som jag är så tacksam för som min lilla Hugo. Jag skulle offra vad som helst för honom. Samma sak gäller Åsa och hennes Julia. Men för att orka behöver vi den lilla egentiden då vi kan göra det vi tycker är allra roligast och samtidigt umgås och prata av oss. Och vi ska inte behöva ha dåligt samvete för att vi vill ha tillbaka våra kroppar som vi lånat ut till det bästa vi har. Så när vi skriver här i bloggen om träning, beach 2010 och så vidare så är det inte för att vi inte är tacksamma. För det är vi. Våra barn kommer alltid att vara det viktigaste för oss!